Det är Tisdag, jag har inte lagt märke till vädret speciellt mycket idag. Jag har inte lagt märke till hur jag ser ut i spegeln, om mina ögon är röda av tårar eller om dom har de där blåa färgen som dom alltid brukar ha. Jag sitter i bilen på väg från Rättvik, mamma kör. Vi säger inte så mycket, skulle jag öppna munnen skulle jag brista i tårar. På sjukhuset möter vi upp kusiner, vänner och övrig släkt. Vi kramas och ler tafatt mot varandra. Mitt hjärta dunkar så hårt så jag tror att de ska hoppa ut ur bröstet på mig. En människa möter oss inne vid receptionen, jag lade inte ens märke till om de var en man eller en kvinna. Jag hade bara en sak i huvudet. Moster är död.
Personen följer oss ut i gravkapellet, det är snöslask ute och jag blir blöt om skorna, men jag bryr mig inte ett dugg i de nu. Min moster är död, slutat andas och vi får aldrig höra hennes ord eller se henne le igen.
Jag, mamma, kusiner och morbror får gå in först. Det hugger till i magen när dörren öppnas och jag ser hon ligga där. Vi går in och dörren stängs. Där ligger hon, men knäppta händer och stängda ögon. Under händerna har hon två troll. Jag minns med ens vad dom heter. Knoll och Tott. De två trollen som hon hade med sig när hon opererade hjärtat vid 12 års ålder. Jag håller mamma hårt i handen. Jag huklar och snyftar så högt att det ekar. Det finns ingen hejd på alla tårar, det är så mycket sorg och känslor som måste ut så jag mest chippar efter luft. Jag lägger försiktigt handen på hennes, jag drar efter andan när jag känner hur kall hon är. Isande kall, kallare än vattnet i hyn när man pimplar på vintern.
Morbror sitter på en stol vid hennes sida och smeker hennes hand, han nynnar en sorgesång väldigt lågt, så de knappt hörs. Elsa har skrivit ett brev och lagt bredvid henne i kistan, hon är tuff. Tar de bra och förstår mer än jag trodde. Matilda står mest tyst och tårarna rullar sakta ner för hennes kind. Jag kramar om henne och säger att de ska bli bra, även om jag inte tror på de själv. Jag börjar hukla igen och mina händer skakar. Tommy kommer och kramar mig, han säger "vet du vad som var de bästa med Maria, Ida?" får inte fram ett ord utan skakar bara på huvudet. Han svarar "Det spelar ingen roll om de hade varit Luleå eller Leksand som vunnit SM-Guld, hon hade blivit lika glad, för vår skull." Jag klämmer fram ett leende och kommer på att han har rätt. Hon levde för oss, för sina syskonbarn. Vi var hennes liv och hade hon inte haft så många, hade hon inte varit så här lycklig. Utan att jag märkt de så har personen som släppte in oss försvunnit för att sen komma in igen. Personen växlar några ord och frågar om vi vill ha en stund till. Jag hör inte vad mamma svarar. Jag böjer mig ner och viskar i mosters öra. "Jag älskar dig, sov så gott så ses vi igen. " Sen stryker jag henne över håret och viskar att jag älskar henne igen. Sen går vi ut igen och kramas med folk som står utanför och väntar på att få komma in och ge sin sista hälsning till henne. Jag har fortfarande ont i magen men de känns en smula bättre att jag fått sagt mitt sista hejdå.


Maria Björkman
5/8 1954 - 25/2 2009
sov så gott min bästa
vi ses igen.
<3