Imorgon entrar jag Linghed, Dalarna, Sweden och spenderar min weekend där. Känns skönt på ett vis. Komma hem och umgås med vänner, familj och själva stället liksom. Komma tillbaka till verkligheten.. eller är jag redan där nu? 

/konstant förvirrad tjej

Öh! Har du hört talas om UTEbandylaget Boltic? 

NEJ. 
Jag tänkte väl det.
För det heter inte utebandy och innebandy.
Det heter bandy och innebandy. Om jag fått en krona för varje gång jag förklarade det här för någon hade jag inte behövt dessa studiebidrag kan jag lova. 

Säger man "ah men jag tycker om att kolla på sport. Hockey, friidrott, bandy.."
"Jaha, innebandy?"
"Nej, bandy."
"Vadå, på is? Utebandy alltså"

för i helvete. 

Kära dretlänningar. 
Bandy är en sport
Innebandy är en sport (eller njae)
UTEbandy är ingen sport. 

Så snälla söta, 
ni har ett lag som spelar BANDY
de heter Boltic Göta

Karlstad ses mer som Forks nu. Sola skiner inte utan det regnar mest. Varje gång jag och Bells ska handla, så regnar det. Och varje gång är det sjukt varmt på bussen OCH VARJE GÅNG, fattar inte folk vad "längre bak i bussen" betyder. 

Ni vet den där bilden, "Waiting on the bus, like a swede." Så står folk och väntar vid hållplatsen med 10 meters mellanrum. 
SÅ.JÄVLA.TRUE.STORY!

Gud, måste lägga av med dramatiken. Börjar bli som en dryg jävla sk journalist jag ogillar. 

anyhow

Vad är problemet med att hellre stå på bussen  än att sitta när de finns plats? Visst fine, de får du väl. Men ställ dig då längst bak i bussen istället för att stå och trycka vid busskortsläsaren så det blir "fullt" på bussen efter 3 hållplatser. Du bor i en "storstad" och har åkt stadsbussar i troligen halva ditt liv. När ska du lära dig? 

Och en grej
Det är väl mänsklig jävla rättighet att lämna över sin plats åt en som behöver den bättre? Storstäder och främligsfientlighet. Någonting jag aldrig kommer förstå mig på. Kanske är för att jag är uppväxt på ett annat ställe än en storstad och där man säger hej till den personen man möter på väg hem från affären. Kan vara så att jag känner personen.. kan vara så att jag inte gör det. 

Så en grej till
Give me that smile, suris. 

/new oförstående Karlstadbo

Jag läste ett repotage om Erik Hanses på dt.se nyss. Ni vet, Leksands målvakt. Så jävla skön kille. Så filosofisk och vilken tänkare. Han är lite som Ilya Bryzgalov, målvakten i Philadelphia Flyers. Jag tror vi alla fick upp ögonen för den killen när han satt i BBC's Road to winter classics och pratade om rymden och relaterade planeterna till apelsiner. 

 

Det fick mig att tänka;
Är den gamla synen på hockeyspelare utdöd? 
Du vet den här; "Spånhuvud som gått barn och fritid eller Industri på gymnasiet och tänker med kuken". 
Eller är de så att de faktiskt bara växer upp? Och jag med dom? 

Ta Skellefteås Johan Forsberg som under senaste tiden blivit twitterkung. "Hej, jag heter Johan Forsberg och jag jobbar som hockeyspelare." Hur många hockeyspelare använder den linen som inledning på en intervju? Jag tror inte ens vår allas egen Sidney Crosby eller Washingtonprofilen Nicklas Bäckström skulle använda den frasen. Eller skulle de, det?

Häromdagen läste jag att Henrik Lundquist var på New York Fashion week. "Jaha, och?" Nu tänker du kanske att "Han är ju kändis, det är därför han är där." 

Nej, jag tror inte faktiskt inte det. Har man blivit utmärkt till den mest välklädde mannen i världen så tror jag inte man går på en catwalkvisning för att ens tjej vill det eller för att man fått gratis inbjudan för att man råkar vara en av världens bästa målvakter. Han är där för att han är intresserad utav mode.

Jag känner en kille som är grym på att skriva, grym på att hitta på sketcher, GRYM på att formulera sig. Han spelar även back i ett hockeylag jag håller kärt. Den killen skulla kunna bli en duktig skribent eller sportjournalist om man la manken till. Behöver han lägga manken till? 

Näe, han spelar hockey och är en lovande talang. Men om det skiter sig, vad händer då? Har alla en reservplan i bakfickan, bredvid snusdosan å plånboken? Nej. Och skulle alla ha de så vore det ingen idé att spela hockey om man inte gav allt.
Men hockeyspelare som det faktiskt går åt helvete för. Vad gör de? 

Blir advokater, pluggar på KTH och startar en pub på en skuta i hamnen? 
Ja kanske. 

/en tjej med röriga tankar som har svårt att formulera sig och få fram de hon vill. 

När någon i ens närhet dör, bara försvinner sådär. Det tar så lång tid att ens förstå att personen inte kommer finnas ett samtal bort. När personen i fråga går från leende till stum, från där till borta och från levande till död. 
Döden. 

Det är skitjobbigt att prata om. Det är ett rent helvete faktiskt. 

Om du blåser på en överblommad maskros så att alla frön flyger all världens väg. Som små paraplyer liksom. Tänk dig att ett frö är en själ. Någonstans måste det ju ta vägen, eller hur? Du kanske inte kan hitta vart det landat, eller om det ens landat. Det kanske flyger där, någonstans mellan åker och himmel. Om livet blåser iväg själen ur kroppen, vart hamnar den? 

Ibland måste jag tro att det finns någonstans där den faktiskt hamnar. Jag är inte speciellt kristen, jag tror inte på att det har funnits en Gud eller att Jesus har vandrat på jorden och delat ut fiskar och vin till hungriga och törstiga. Eller gör jag det? Det finns så många som säger att det känns lättare om man tror på "något". De personerna har rätt på ett sätt. Det känns lättare att gå vidare om man tror på att personen kommit till ett annat ställe, där inget ont finns och där ellemjölken blommar. Där rosor aldrig dör. 

"Let us die young or let us live forever"  sjöng Alphaville någon gång på 80-talet. Forever young. Vill du verkligen vara förevigt ung? Vissa personer har kanske levt färdigt sitt liv när de nått upp till en ålder av 28, medan andra inte ens hunnit bli klara då de knackas på axeln och tas med till portar ovan jord. 

Den drabbar oss alla. Döden, jag hatar dig så jävla mycket. 

Jag saknar dig varje dag, hela tiden Moster. Idag är en sån där dag då du fattas mig extra mycket, en sån där dag då jag skulle behöva en kram och känna den där doften. Doften av din parfym. 

Man skulle kunna säga att Karlstad är ett kaos just nu. Iaf Karlstads Universitets hemsida och information. Känner mig som en förvirrad liten sjundeklassare som stryker längs väggarna och är rädd för alla niorna med tandställning och moppemusch. Bara det att niorna i detta fall är salsändringar och tidsscheman som inte stämmer. Information om det här och det andra där. HELP ME.

När jag gick i sjuan gjorde jag ett tappert försök att sminka mig varje morgon och se snygg ut. Jag gav upp efter en vecka, lagom till dagen efter skolfotot. På kortet har jag råttfärgat axellångt hår och en ljusgrön tröja. En ljusgrön tröja från JC som jag köpt i sällskap med kusin Joanna. Ljusgrön. 

Svärdsjöskolan är nog den sämsta skolan jag gått på. Jag tyckte kanske inte det då. Men efter att ha gått tre år på Stienhööksgymnasiet (Rättvikarna fick hybris och döpte om skolan till Stiernhöööööööksgymnasiet istället för det hederliga "Rättviks Gymnasium". Det är ju alldeles för originellt. HALLAH!) där maten var närodlad, skrattet och hurmorn precis runt hörnet och lärarna kompetenta så växte ett hat upp för den tegelbeklädda byggnade med A B och C ingångar. Eller hat kanske man inte kunde säga. Men jag mådde hundra gånger bättre i Rättvik än i Svärdsjö.  

Vill inte säga att min skolvistelse i Svärdsjö var dålig mentalt för mig. Kanske inte fysiskt heller. Men det hade varit fint att faktiskt få en ordentlig utbildning och kunna räkna matematik utan att ha gråten i halsen varje gång jag slog upp boken för att jag faktiskt inte fattade ett skit. Jag är ingen dumskalle. Allmänbildad skulle jag kalla mig. 

Allmänbildad tjej på 20 somrar som gillar svenska men är inkompetent vad gäller statitik, geometri och algebra. 
Skriv till 92NGH

nej vafan de här är ingen kontaktannons. 
Goodbye

Hej. Det var ett tag sen nu.
Jag är fortfarande samma Ida. Kanske lite mognare, lite tröttare och lite slitnare. Vem vet? Knappt jag själv längre. Nej, jag är inte sliten. Men trött. Så in i helvete trött. Och har huvudvärk, huvudvärk from hell.

Jag bor i Karlstad för tillfället också. Smaka på det. Karlstad. Karls stad. Värmland. WERMLAND FOREVER. 
Och jag går i skolan, jag går på universitet. När jag tänker på ordet får jag alltid en liten norrländsk touch på uttalet. Univershiteeet, ungefär. Jag saknar norrland. Även om jag bara varit där en gång. Eller vad räknas till Norrland. Folk säger, folk som inte fattar någoting och tror att Norrland är norr om Dalälven och att mjölken kommer från affären, att jag är från Norrland. Det är jag inte. I Norrland säger de inte Ä eller gnäller lite. De sätter inte upp L:et i gommen. De imiterar varken Gunde eller Mora-Nisse. De kanske imiterar kallstart på Yamahan, det är fortfarande oklart. 

Jag är från Dalarna. Du vet, Sveriges hjärta. Midsommaraftons ursprung och Dalahästens hem. 

så det så. 

/en tjej med en hemlängtan hon inte fanns