Jag har alltid haft lätt att skaffa vänner, bra vänner dessutom. Men mitt paranoida jag slog till alldeles när jag skulle flytta till Rättvik och in på elevhemmet Masen. Jag skulle inte få vänner, skulle bli mobbad och sen bli tvungen att lämna skolan i tårar.. nu blev de såklart inte så.

"Jag heter Ida."
"Jag vet."

Det var så de började och har bara fortsatt i stördheter.
Först röjde vi Masen med storm, Stiko på repete inne på rum 105, högläsning ur Harry P och Fenixordern, 28, 32, 3, russinkastningscontest, hockeymatcher, många timmar av asgarv och så klart helkvällen. Efter Masen blev det Golfbyn stuga 12, halv 8 hos mig med randiga kaviarmackor, skidåkning och ännu fler timmar med asgarv. Golfbyn stuga 5, Tekniksnyggingen, Janolhs,  iskalla kvällar i väntan på tåget, Häggasnyggingen, Ejendals Arena, hockeyröv, hockeybögar, hockeykillar, hockeyhockeyhockeyhockey osv, center och pepsi, Sälen, MK,  Hovet, Leksand åh detta kära Leksand, sista natten med gänget, Hedslund och stranden på valborg. Hockeyspelardiskussioner på en varsin madrass i Sätra, Peace And Love, "BRAGEEEEEE", Midsommar på Mannes, Clas Ohlson Cup och såklart Bowlingen på marknadsfredagen.
Golfbyn stuga 4, welcome to my crib! Uppsala och kåren, Ica Maxi och turer i volvon och saaben med Mando på högsta volym, Åslinkillen,  ännu fler hockeymatcher och en massa tok.

Jag ser inte min bästa vän som en vän, jag ser henne som en syster. Jag ser hennes hem som mitt andra och hennes familj som min familj. Det bästa som finns är att kunna titta på varandra med den där blicken, veta exakt vad den andra menar och sedan brista ut i asgarv. Jag älskar det faktum att vi alltid tänker på samma saker, att vi är precis lika dumma i huvudet och att det är sånna vi är.

Vi pratar med varandra varje dag, sms, msn, brev, mejl och telefonsamtal. Hur mycket kan vi ha att prata om egentligen? Tro mig, det är rätt mycket. Speciellt efter att ha umgåtts varje dag i två års tid och sen bo 25 mil ifrån varandra, då har man mycket att prata om. Den vanligaste genren är hockeyspelare, åh dessa hockeyspelare, av alla slag. Mina sjuka drömmar som de inte går annat än att skratta åt, hennes störda sånger och kommentarer, mina "Åh, haru sett den här reklamen där dom..." och hennes "Nej Ida, det har jag inte!" ibland beter vi oss som ett gift gammalt par, skojbråkar som fan som alltid slutar med skratt så vi gråter.

Impuls och internskämt, vår grej. Fula bilder på kameran i miljoner, också någonting man kan kalla oss experter för. Dock finns de bara ca 500 av dessa miljoner som är någorlunda okej och ocepe för att visas in public, haha xD

Det finns så mycket att skriva, men ingenting som faktiskt kan beskriva vår vänskap. Det enda jag vet är att jag älskar att umgås med min bästa vän och att två år har gått otroligt fort. Jag hoppas och tror att vi kommer vara bffs och att de kommer vara Ida och Frida ända fram tills vi sitter där på hemmet och pratar gamla hockeyminnen och skrattar tills löständerna faller i backen.

Saknar dig Frida. Helgen = hockeyhelg = JINX!






Frida Arvidsson, du är bäst!