Ett år.
365 dagar, 52 veckor, 12 månader.

Hur mycket jag än grubblar, tänker och funderar så kan jag verkligen inte förstå att hon faktiskt varit borta i ett år. Den där onsdagsmorgonen när jag och mamma jobbade uppe i backen, den onsdagen som började så bra men slutade i katastrof känns mer som en hemsk mardröm än verklighet. Som om någon tog en del av mig och ryckte ut den och lämnade efter sig ett stort blödande sår som aldrig tycks läka.
Men jag vet, på nått konstigt litet vis att hon har de rätt bra där hon är nu. Ett ställe där ingen sorg, smärta eller oro finns. Ett ställe där hon får vara frisk och göra allt hon inte kunde göra förut.

Maria
Moster
Mary
 540805-090225

Sov så gott nu <3



Tor, Frida, Louise, Gustav, Maria, Sandra och resten
Tack för stödet och för att ni finns <3