Lätta steg från perrongen och upp förbi Hemköp. Blåvitt tyg fladdrar medan stegen fortsätter rakt fram innan de svänger först till höger sen till vänster och till sist höger igen. Du säger tack när de hälsar dig välkommen i dörren och styr stegen mot din absoluta favoritplats. Det är så skönt att vara här, hemma på riktigt. På väg dit möter du folket du alltid möter. Den sjukt snygga killen med sina kompisar, den söta gubben med käpp och de små ungarna, båda med nummer 3 på ryggen. Du känner det i hela kroppen, i vartenda ben, i vartenda blodkärl och i varenda liten hudcell känner du att det är dags. När du väl är på plats och en hes stämma säger till dig att vi är bröder och att ingen annan är som oss, det är då du verkligen känner suget i magen, det är då alla hårstrån ställer sig upp och en rysning ilar längs med ryggen. Det är så du inser hur mycket du saknat och älskar det här. Dina bröder står vid sidan av dig, de kommer alltid stå där, vad du än gör så kommer de alltid att finnas kvar där. Platsen framför dig, platsen du älskat och saknat under en hel värmeperiod och nu står du äntligen där. Den mörkläggs och du hör ditt eget hjärta i öronen. Det luktar någonting, vad luktar det? Sån där god korv som de har i cafeterian? Näe, inte det. Är det lukten av kall is som letar sig in igenom näsborrarna? Näe, inte det heller. Då plötsligt kommer du på det, lukten som får dig att bubbla av glädje, som får knäna att skaka av upphetsning. Lukten av spänning..Lukten av seriepremiär.

I morgon är det dags, jag känner det i hela kroppen.