Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp, men de är ju bara så att någon kommer ta dina ungdomsår ifrån dig, det kommer hända om det inte hänt. Men vad kan man göra åt saken, i'm just a teenage dirtbag baby, liksom. Det här med ungdomsår och hela faderullan, finns det ens någon som förstår sig på det? Ibland kan man känna, what's the point, we're fighting against the dead end och hey baby allt såg dystert ut. Medan man ibland har känslan av att i've got the power, vi kan gå genom eld och i'm so exited. FYFAN VA SKÖNT !

Sen träffar man den där killen,han som är hot like Mexico, som gör att man har svårt att sova, koncentrera sig och för jämnan går omkring med så där lite mysigt ont i magen. Killen som är det typiska materialet och som bara är helt halleluja ! I wan't you, i was made for lovin' you baby, jag falleeeer. Killen som är R E S P E C T! Nu blir jag säkert kär i dig, pinsamt jävla kär i dig, kan man ju tycka då. Men samtidigt uppstår känslan av att man är kär i bilden av honom och inte i honom. Fast nej, nu får det räcka och vänd mot Mecka. Du har tänk tillräckligt, tänk inte mer, intalar man sig själv hela tiden, fast ändå vore det så mycket bättre, om ni är tillsammans, så mycket bättre för oss allesammans. Boys Boys Boys !

Men visst kan bördan va tung, när man bär den på ryggen. Det känns mest som livet trycker dig genom skorna, ner i jorden. Visst, det känns skit och bullshit rätt ofta, men låt det kännas så för stunden, för det kommer bli bättre. Känn dig awesome, back on the street och se likheterna mellan dig och Rocky, då han springer upp för trappan till Survivers grymma tigerlåt. Ungdomen brinner, ge mig eld !