Som du kanske vet, eller så vet du inte det, kan det vara en smula jobbigt att ha en familjemedlem som inte håller på samma hockey/fotboll/handboll/basket(främst hockey)-lag som du. I mitt fall är det lite värre än bara ett annat lag, jag säger lite värre, men jag menar katastrofalt. Min käre far, å kära pappa Åke, är nämlingen inbiten(nej okej kanske inte) moring. Japp du läste rätt, moring. Han försökte en gång i tiden få in mig och min bror i den rödgröna idiotin, men det gick mindre bra, då både jag och min bror andas, blöder och gråter blåvitt. Det är klart det känns med en förlust, det gör det verkligen. Och en förlust i ett derby, damn vad det känns. Å andra sidan kan det vara rätt skönt att få komma hem, gråta, glömma och förlåta. Eller så kan det inte det. Jag kan väl bara hålla med om att daladerby, det är det VARJE kväll hemma i Linghed. 

Måndagförmiddag: Morbror hemma på lite mat. Diskuterar hockey med pappa. Säger: Ja hur gåre för Leksand ikväll nu då. P: Äh, va tror du. Blir väl sjätte raka för Mora, hehehe. 
Eller? 

När Olimb satte 3-2målet, då visste jag EXAKT hur jag skulle tillbringa den kvarten som är kvar till 23.00 när jag parkerat saaben och låst upp ytterdörren. HÄMNDEN ÄR LJUUV OCH SMAKAR JORDGUBB! På exakt vartenda ställe där jag visste att pappa skulle vara morgonen efter, markerade jag med en rosa post-it lapp där det stod 3-2, det underbara slutresultatet. Jag la till och med en lapp i hans matlåda. haha.  och avslutade med en lapp på bordet.