När någon i ens närhet dör, bara försvinner sådär. Det tar så lång tid att ens förstå att personen inte kommer finnas ett samtal bort. När personen i fråga går från leende till stum, från där till borta och från levande till död. 
Döden. 

Det är skitjobbigt att prata om. Det är ett rent helvete faktiskt. 

Om du blåser på en överblommad maskros så att alla frön flyger all världens väg. Som små paraplyer liksom. Tänk dig att ett frö är en själ. Någonstans måste det ju ta vägen, eller hur? Du kanske inte kan hitta vart det landat, eller om det ens landat. Det kanske flyger där, någonstans mellan åker och himmel. Om livet blåser iväg själen ur kroppen, vart hamnar den? 

Ibland måste jag tro att det finns någonstans där den faktiskt hamnar. Jag är inte speciellt kristen, jag tror inte på att det har funnits en Gud eller att Jesus har vandrat på jorden och delat ut fiskar och vin till hungriga och törstiga. Eller gör jag det? Det finns så många som säger att det känns lättare om man tror på "något". De personerna har rätt på ett sätt. Det känns lättare att gå vidare om man tror på att personen kommit till ett annat ställe, där inget ont finns och där ellemjölken blommar. Där rosor aldrig dör. 

"Let us die young or let us live forever"  sjöng Alphaville någon gång på 80-talet. Forever young. Vill du verkligen vara förevigt ung? Vissa personer har kanske levt färdigt sitt liv när de nått upp till en ålder av 28, medan andra inte ens hunnit bli klara då de knackas på axeln och tas med till portar ovan jord. 

Den drabbar oss alla. Döden, jag hatar dig så jävla mycket. 

Jag saknar dig varje dag, hela tiden Moster. Idag är en sån där dag då du fattas mig extra mycket, en sån där dag då jag skulle behöva en kram och känna den där doften. Doften av din parfym.