Den går hela tiden, försvinner bort och flyttar sig framåt. Tiden. Vi kan inte stoppa den och vi kan inte spola tillbaka den. Även om vi skulle vilja, så jävla mycket. Som när man saknar något, obeskrivligt. Eller när man skulle vilja göra om något, göra det annorlunda så att ångesten inte infinner sig där, senare. Så att man skulle göra något lite extra, säga en gång till hur betydelsefullt det är med husrum, lukta en gång till på parfymen, smaka en gång till på pajen och krama längre. Men, du vet inte vad du har förrän det är borta.

 

Även om parfymen står kvar i skåpet, receptet finns i pärmen och famnar står öppna i varje hörn, så stämmer inte alla faktorer. Det är inte du som har parfymen på dig, det är inte du som gjort pajen och det är inte din famn jag får finna mig i och gråta och berätta hur mycket jag saknar dig och hur mycket det suger på det här jävla stället utan dig. Det är inte du som ringer och frågar om man vill komma och äta hemmagjord jordgubbskräm och vad man vill ha i julklapp, fast det bara är i mitten av augusti och fortfarande kräftfisketider. Det är inte du som kommer med bussen, med långkalsonger under jeansen, även fast det är midsommar om en vecka och det är inte du som har nya fina väskor i värdefullt material. Det är inte du som alltid har dörren, famnen och kylskåpet öppet för oss, när vi kommer. Hungriga, kissnödiga eller ledsna. 

Du är inte här längre. Och det gör så jävla ont. Varje dag, hela tiden. 
Tänker på dig och saknar dig, moster. Ta hand om morfar, Nils, Eva och Elin. 
Så ses vi igen, någon dag.